SEALING WAFERS
Det var i tobaksaffären jag såg den lilla runda asken med fransk text: PAINS A CACHETER. Priset - 75 öre - kändes alldeles rätt.
Naturligtvis köpte jag den.
På den tiden - jag tror att det var 1981 - sålde varje tobaksaffär med självaktning också pappersvaror eller låg inne med restlager av sådana. På hyllorna var det inte mycket som undgick min tränade blick - medan lådorna var min fasa. Alla dessa lådor! Vem vet vilka skatter de gömde? Men inte kunde man väl be den snälla expediten att dra ut dem en efter en.
Eller kunde man?
Jag har länge funderat över vad som egentligen hände med restlagret i den ljuvliga lilla missionsbokhandeln någonstans i södra Sverige. Gick det lika illa som för den anrika pappershandeln i en annan sydsvensk metropol där den nye ägaren, efter att ha konstaterat att museet inte var intresserat av att ta över lagret till ett jag förmodar hutlöst pris, i sin besvikelse slängde allting i närmaste avfallscontainer?
Men åter till min runda ask. Vad var nu detta - "Pains à cacheter?" Så mycket franska kunde jag, att jag visste att "pain" stod för bröd och "cachet" för sigill. Och när jag tittade noga så innehöll asken verkligen små runda kex eller oblater - bakade på majsmjöl, lyckades jag fastställa medan mitt smakprov smälte på tungan.
"Aha!" tänkte jag. "Munlack!"
Munlack? Namnet kanske för tanken till ett läppstift - blodrött, garanterat kyssäkta - men i själva verket hade jag hittat nyckeln till en förlorad värld. I dag kanske man använder dubbelhäftande tejp eller limstift - men på 1800-talet var det munlack som gällde.
Framför allt användes de till att klistra igen brev. Man finner dem på skrivbordet hos såväl Gustave Flaubert, Honoré de Balzac, Jules Verne och Heinrich von Kleist. Den senare låter en av sina karaktärer bära en liten medaljong om halsen, vilken innehåller ett kärleksfullt bevarat brev, förseglat med munlack.
Jag kommer att tänka på ett vid denna tid gärna använt uttryck: "Vi beseglade vårt förbund med en kyss". Ty medan dagens rosafärgade kuvert får finna sig i att bli brutalt avslickade, fuktades gårdagens munlack stilla mellan den älskades läppar.
Kuvert fanns över huvudtaget inte. Själva brevpapperet veks ihop mot mitten - antingen på bredden och längden eller diagonalt - och förseglades med sigillack. Lackstången är ju en än i denna dag gångbar artikel, särskilt vid jultid. Ett dåtida alternativ var att använda munlack - vitt för vanliga brev och svart för sorgebrev.
I Uppenbarelseboken - liksom i Ingmar Bergmans storfilm - talas det om att Lammet bryter det sjunde inseglet. Och i gamla engelska romaner kan man läsa ungefär detsamma när huvudpersonen bryter ett brev: "he was breaking the wafer".
"Breaking the wafer"? Bryta oblaten? Det är ju precis det som prästen gör i nattvarden! Och även om alla författare kanske inte var medvetna om dubbelmeningen i ordet "wafer" (som även kan betyda våffla, kex eller oblat) så blev ordets religiösa anknytning tydligt uppmärksammad av den märklige amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900) vars romangestalt Conklin (med initialerna J.C.) är en soldat i amerikanska inbördeskriget med närmast Kristuslika drag.
När Conklin dör hjältedöden på slagfältet noterar berättaren: "The sun was pasted in the sky like a wafer" - solen satt klistrad på himlen som ett munlack. Eller kanske som en oblat - litteraturforskarna har inte riktigt kunnat bestämma sig.
Men symboler har en märklig förmåga att överleva långt längre än deras förebilder. Just nu medan jag skriver detta dyker en välkänd symbol upp i nedre högra hörnet av dataskärmen - signalen om att jag har fått brev.
Den föreställer ett litet kuvert, förseglat med munlack.