INK
Det fanns en tid - och det var egentligen inte så länge sedan - när bläckhornet hade sin givna plats på varje skrivpulpet och i varje skolbänk. Även om jag själv är alltför ung för att minnas skolbläcket och stålpennan i dagligt bruk så fanns den ju där i alla fall - den runda behållaren i Skrivrits skolbänk med grön linoleumskiva och uppfällbart lock. Men cigarraffären hemma i Lund hade en flaska Barnängens Skriv- och Kopiebläck stående på hyllan, ur vilken flanören kunde fylla sin reservoarpenna för 50 öre.
Men raskt över från det folkhemska 1960-talet till det lilla postkontoret på Alfamas höjder i centrala Lissabon. Året var 1981 och en svettig tågluffare hade snabbt klottrat ned en hälsning till dem där hemma på ett vykort köpt i närmaste tobaksaffär.
Återstod att klistra på ett frimärke - just det, klistra på, för ganska snabbt kom han till insikt om att de portugisiska frimärkena inte var gummerade! Till det ändamålet fanns det vid disken en liten burk gulslemmigt klister med tillhörande pensel - och så ett bläckhorn.
Även på huvudpostkontoret i Rumäniens huvudstad Bukarest pågick 1800-talet för fullt, fast almanackan påstod att året var 1981. Bläckhorn och stålpenna tillhörde standardutrustningen vid disken, där jag såg en äldre herre mycket omständligt formulera ett telegram till "Kamrat Direktör N." med snirklig handstil.
Vid ett besök på närmaste pappershandel visade det sig att det rumänska nationalbläcket hette "Pescarus" och salufördes i en egendomlig liggande flaska av grönt glas. Den liggande flaskan - som lite vanvördigt kunde liknas vid ett nattkärl i miniatyr - var inte så udda som det kanske verkade vid första anblicken. Samma typ salufördes av tyska Pelikan och avsåg att underlätta påfyllningen av en reservoarpenna - till skillnad från den vanliga stående flaskan som kan liknas vid ett vanligt bläckhorn.
Storkonsumenter - till exempel statliga verk eller skolor - köpte bläcket i literflaska med hällpip. Ett minnesvärt fynd var en literflaska Barnängens Skriv- och Kopiebläck som jag hittade i en pappershandel i Malmö 1981, bara några dagar innan affären skulle slå igen för gott.
I dag är Barnängens Fabriker kanske mest kända för sin barntvål samt för det nostalgiska minnet av sitt väldoftande Björnklister. Men hur många känner till att Björnklistret länge fortsatte tillverkas i Italien under namnet Coccoina?
Bland övriga svenska bläcktillverkare kan nämnas Rosendahls i Filipstad (som sålde bläck med fantasifulla färgnamn som kungsblått, diplomatsvart och musketörlila) eller Rönning & Gjerlöff i Helsingborg (som också tillverkade hektografmassa och hektografbläck). Dessutom fanns Grummebolagen i Stockholm, som i dag är mest kända för den miljövänliga tvättsåpan, och tvålfabriken YvY i Ystad. Ytterligare bläcktillverkare var Tegans i Uppsala, även kända för sitt sigillack, samt den ännu aktiva Tekniska Fabriken Gripen i Linköping.
Men bläckets huvudstad i Europa är och förblir ändå Paris. Otaliga franska skolbarn har skrivit sina uppsatser med det violetta skolbläcket från Herbin i Paris. Och varje fransk tjänsteman av den gamla stammen torde ha använt Herbins svarta arkivbläck.
Monsieur Herbin var sjöman. På sina resor fick han med sig exklusiva recept på både bläck och sigillack från Indien. År 1700 började han tillverka bläck i sin lilla verkstad med adress Rue des Fosses i Quartier Latin. Sorterna var till en början bara två, nämligen "La Perle" (pärlan) och "Encre des Vaisseaux" (skeppsbläcket).
Firman är emellertid äldre än så - den grundades redan 1670. Under Napoleon-epoken blev firma Herbin officiell leverantör till det franska skolväsendet - och är det i princip fortfarande.
I dag består Herbins sortiment av otroliga 22 kulörer inklusive brunt, orange, rosa, silver och guld. Åtta färger har dessutom tillsats av olika doftämnen - och man kan väl gissa att det röda bläcket doftar av ros, och det gredelina av viol!
- Alla våra kulörer kan blandas med varandra utan att skära sig, påstår en nutida representant för firma Herbin, och avslutar sitt anförande med en försäkran att bläcket är garanterat giftfritt. Ja, så giftfritt att det rent av går att dricka!
Jag undrar bara: Varför?