Skrivmaskiner med tangentbord och typarmar
Keyboard and type-bar machines --- The standard for today's QWERTY keyboard was set already in 1873, with the introduction of Christopher Sholes' first typewriter. Each one of the keys had its separate typebar with the corresponding character. Another layout was the DHIATENSOR, launched by Blickensderfer as the "scientific" keyboard.
The Sholes machine, however, did only type capital letters. The first typewriter with a shift key was a Remington model introduced in 1878. Another solution was using a double keyboard as on the Caligraph (1880), the Bar-Lock and the Smith Premier. In addition to this, some typewriters, notably small portables, had a lesser number of keys and double shift keys. Soon, a standard was to be set by the four-bank, single-shift Underwood.
Type-bar machines can be of the "understrike" (also called "upstrike") type such as the Sholes and early Remingtons, in which the hammers hit the platen from the underside; the "downstrike" type such as the Bar-Lock, in which the hammers hit the top of the platen; or the modern "frontstrike" type as the Underwood, which leaves the writing fully visible.
Snabel-a är inget nytt påfund. Maskinen heter
Wellington och är från 1892.
De flesta av oss är väl överens om att en skrivmaskin skall ha ett tangentbord av något slag, och att ordningen mellan tecknen är 1234567890, QWERTYUIOP, ASDFGHJKL, ZXCVBNM - medan placeringen av Å, Ä, Ö och skiljetecknen varierar.
Arrangemanget - som lär ha tillkommit för att närliggande typarmar inte skulle fastna i varandra - fanns redan på Christopher Sholes första skrivmaskin från 1873, som emellertid bara skrev stora bokstäver och där typarmarna slog på undersidan av valsen; så kallat underanslag.
1878 kom den första Remington med skifttangent - där varje typarm hade två tecken, och valsen flyttade sig i höjdled för att rätt teckenuppsättning skulle komma i läge. Tidiga modeller av Remington - liksom även av Smith Premier - hade dock fortfarande underanslag.
En annan lösning var att använda dubbelt tangentbord som på Caligraph (1880), Smith Premier och Bar-Lock (bilden). Bar-Lock hade - liksom nedanstående Oliver - upprättstående typarmar som slog på ovansidan av valsen; så kallat toppanslag.
Engelska Oliver hade bara tre tangentrader men i gengäld dubbla skifttangenter; en för stora bokstäver och en för siffror och skiljetecken. Sifferraden föll alltså bort. Äldre reseskrivmaskiner - exempelvis tidiga exemplar av Corona och Erika - hade samma arrangemang.
Standarden sattes dock 1895 av Underwood med sina fyra tangentrader och enkel skifttangent. Typarmarna på Underwood slog dessutom på framsidan av valsen - så kallat frontanslag - vilket lämnade skriften fullt synlig.
Det förekom också tangentbord med alternativa teckenuppsättningar. Mest känd är Blickensderfer (som i stället för typarmar har ett typhjul och därför inte är med på denna sida) där nedre raden utläses DHIATENSOR - vilket, räknat från mitten, är de tio vanligaste bokstäverna i engelsk text. Ett liknande koncept är Dvorak, där vokalerna AEIOU ligger under vänster hand.
Slutligen skall det påpekas att det även förekommer nationella avvikelser - tyska tangentbord har en för oss "omvänd" placering av Y och Z. Än mera förvirrande är det italienska tangentbordet, som i grunden följer mönstret QWERTY men där flera bokstäver har "bytt plats".
Även Blickensderfer hade nationella avvikelser. Tyska (och franska?) maskiner hade CHARIENSTU, finska maskiner DISANETRYV i nedre raden.
Det förekom också tangentbord med minst sagt
tvivelaktiga tecken.
Fortsätt till Index- eller visaremaskiner / Continue with Index machines
Tillbaka till Olika typer / Back to Various types of machine